Förståelse av periostit
Periostit är ett inflammatoriskt tillstånd som drabbar benhinnan, ett tätt lager av vaskulär bindväv som omsluter benen, särskilt i underbenet. Denna skada yttrar sig vanligen som smärta längs insidan av underbenet, särskilt under eller efter aktiviteter som innebär rörelser med hög belastning, t.ex. löpning, hopp och olika sporter. Idrottare som ägnar sig åt långdistanslöpning, bollsporter och gymnastik är särskilt mottagliga för detta tillstånd.
Smärtan i samband med periostit är vanligtvis lokal och kan förvärras vid aktivitet. När inflammationen fortskrider kan obehaget bli kroniskt och påverka prestationsförmågan och den allmänna rörligheten. Skadan uppkommer ofta på grund av repetitiv belastning på skenbenet (tibia), vilket kan leda till mikrotear och efterföljande inflammation i benhinnan (periosteum). Faktorer som bidrar till utvecklingen av periostit inkluderar felaktiga skor, otillräckliga uppvärmningsrutiner och plötsliga ökningar av träningsintensitet eller volym.
Varför får man periostit
Biomekaniska problem, som plattfot eller överpronation, kan också förvärra risken för att utveckla periostit, eftersom de förändrar fördelningen av krafter över benen under fysisk aktivitet. Dessutom kan otillräcklig återhämtningstid mellan träningspassen leda till överbelastningsskador som periostit. Symtomen inkluderar vanligtvis ömhet, svullnad och lokal smärta som kan stråla ut till närliggande områden, vilket gör det svårt för idrottare att upprätthålla sina träningsregimer.
Behandling av periostit börjar vanligtvis med konservativa metoder, såsom vila, is och antiinflammatoriska läkemedel för att lindra smärta och minska svullnad. Sjukgymnastik kan rekommenderas för att ta itu med eventuella biomekaniska problem och för att stärka de omgivande musklerna, vilket kan ge bättre stöd till det drabbade området. Det är viktigt att gradvis återgå till aktivitet, vilket ofta innebär modifierade träningsplaner som gör att kroppen kan anpassa sig utan ytterligare försämring. I ihållande fall kan medicinska ingrepp som kortikosteroidinjektioner eller, i sällsynta fall, kirurgiska alternativ övervägas.